Fabriken fyller sju år!

Foto 2014-06-21 21 06 57

I lördags, den fjärde april, var det sju år sedan jag öppnade portarna ner till Fabriken. Helt galet! En liten unge som då var nyfödd går alltså i skolan idag!

Jag fick nycklarna till lokalen första januari 2008, sen tog det mig tre månader att förvandla den ifrån ett gammalt slitet cykelförråd med gröna väggar som till hälften hade rasat ner, till den fina lilla Fabrik jag idag har lyxen att få hänga i varje dag. Jag varvade den våren mellan att göra div administrativt som att skriva affärsplan, kalkylera på budgetar, ha möte med byrån som fixade min logga osv, och att dra på mig blåbrallorna och göra om lokalen. Själva kroppsarbetet var som vanligt roligast…

Jag började lokalens förvandling med att riva ner all lös puts från väggarna sen gå loss med stålborstar och rotborstar för att få bort allt damm. INTE roligt! I tre veckors tid hade jag vid varje dags slut, trots munskydd, huckle och heltäckande overall, damm öööverallt på hela kroppen, men jag gick på adrenalin av ren lycka och bara köttade på med ett leende på läpparna. Efter det målade jag precis allt utom golven, inte helt lyckad process då jag valt att snåla på färgkvalitén och därför fick måla tre gånger. Men nu är jag den erfarenheten rikare iaf. Pappa och brorsan kom en helg och hjälpte till med saker jag inte fixade själv. Pappa byggde arbetsbänkarna och brorsan drog om elen och belysningen. En dejt hjälpte mig några veckor senare att lägga in nålfiltsmattan. Det var första och enda gången vi sågs och eftersom jag direkt hade känt att jag inte ville ses igen försökte jag först hindra honom, sen erbjuda att betala men fick nej på båda trots att jag bönade och bad. Jag både skäms och fnissar när jag tänker på det… Min släkting Tomas ryckte in och satte upp lite krokar, gardinstänger och hyllor dagen innan premiären (så klart!). Mamma hjälpte till hela vägen och jag minns att min gamla goding till vän, Tottan, satt där kvällen innan på golvet och ramade in random foton på smycken och jag spikade upp dem på väggarna i vild panik (så klart!) med bara några timmar till godo (de satt sen kvar ända fram till förra året inför sexårsjubiléet). Det var garanterat fler som hoppade in och hjälpte till, och deras hjälp är jag givetvis lika tacksam för, det är bara mitt minne som till vissa delar verkar ha ett utgångsdatum på under sju år.

Hur jag fick ihop smycken till premiären minns jag inte. Jag antar att jag lånade ihop ifrån folk jag hade sålt till och hade några smycken på lager som jag hade gjort tidigare hemma i mitt kök? Jag vet faktiskt inte riktigt. Då kändes det nog mest som att vi firade en seger att jag äntligen var klar efter att i tre månader i princip ensam jobbat på varje dag som en maskin och nu äntligen kommit i mål. Smyckena kändes nog sekundära just då. Är det någon som minns något av premiären? Någon som var där och bara har nåt litet minne? Skriv gärna en kommentar här, vore kul att bli påmind! Jag tror att min svägerska hade gjort en massa snittar, men kan ha blandat ihop det med någon av de andra jubiléumen vi har haft, för de första åren firade vi varje år, och hade en heeel del fester däremellan… (inte bara världens bästa smedja utan även en OPTIMAL festlokal). Jag hade nog tänkt hålla i jubiléumstraditionen, men vissa år är jag är fortfarande ute och reser i början av april så det är svårt att få till en bra kontinuitet. Förra året var jag dock hemma och då körde vi på ordentligt! 60 nya smycken till 6-årsdagen! DET var en redigt rolig period! Inlåst dygnet runt ifrån påsk till slutet av maj och bara mosade. Underbart! Årets nya kollektion kommer att göras till i slutet av september då jag, Camilla Johansson och Matti Koskinen har vernissage som vi brukar vartannat år! Du kommer väl? Varje gång har det varit det årets mest välbesökta vernissage i Västerås, så det är inget kattskit! Camilla målar i akvarell, Matti i olja och jag gör smycken. Eller förra året hade jag mest gjort möbler av märkliga saker. Men i år är det smyckesfokus igen. Längtar!

Hur som helst. Sju år har gått. De högsta bergen och lägsta dalarna i mitt liv har jag hunnit med under de åren och nu känns det som att jag tar de sista stegen upp på en bergstopp igen för att än en gång få sätta mig ner och njuta av utsikten. Förändringarnas vind blåser och jag njuter av brisen. Hoppas ni alla vill följa med mig på resan vidare, var den än må leda.

Här nedan ser ni bilder på före och efter renovering och några före och efter uppfräschningen förra året inför sexårsjubiléet.

Januari 2008
1

April 2008
SONY DSC

Januari 2008
10

April 2008
SONY DSC
Januari 2008
20
April 2008
SONY DSC
Januari 2008
30
April 2008
SONY DSC
April 2014
33
April 2008
SONY DSC
April 2014
61

April 2008
SONY DSC
April 2014
41
April 2008
SONY DSC
April 2014
51

Beatrice Tarby

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *